Letade precis fram min känslobok. Inte dagbok, det är för inringat, känslobok. Jag började skriva av mig i den 3/2-08 och då handlade det om att jag skulle rycka upp mig och bearbeta mina känslosamma stormar, den har hängt med ever since och jag skriver fortfarande i den när jag känner att jag behöver.
Jag vet att jag inte borde, men ändå går jag tillbaka och läser gammal panikångestpoesi, snyfthistorier och lyckorus. Det svider så att läsa vissa delar, men jag gör det ändå.
Utdrag ur ''Let's celebrate your pain'' - 11/4-08
''...Jag var två sekunder från hispan dessa dagar. Paniken, rädslan att aldrig kunna glömma. Paniken över att bli ensam. Beskutet att tillslut acceptera och låta gå. Det var inte lätt men jag lyckades på något vis att kontrollera mig själv och lyckades bemästra mina känslor så väl att jag kunde hålla tårarna borta...Ända tills du slog igen dörren. Då brast det och hela världen kunde se vilket vrak du lämnat bakom dig. Vilken sargad och miserabel människa jag låtit mig själv bli. Jag var från den sekund dörren stängdes, ett gapande svart hål...''
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar