Sitter med Miike Snow på högsta volym och funderar på vartfasen min kamerasladd håller hus.
Det är ganska deprimerande här hemma, det är kolsvart, tyst och ensamt.
Jag försöker att komma ur mitt träsk av sorg, självömkan och dåliga dagar. Jag tror att jag är på väg och hoppas att jag kommer att kunna lägga det bakom mig så fort som möjligt. Först av allt måste jag få mina saker och bli av med dina, alla dessa ting är bara en smärtsam påminnelse om allt fint vi haft och jag klarar inte av det om jag ska kunna gå vidare. Jag kan inte ens minnas din röst eller exagt minnas hur du ser ut. Det känns jättekonstigt.
Nej nu får jag lägga av, måsta sluta blotta alla mina tankar för omvärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar