Jag blottar mina innersta tankar, inget vettigt egentligen.

Jag avskyr mina tankegångar ikväll.
Jag avskyr mig själv för att jag inte tog tag i tankar och känslor direkt.
Jag avskyr att det nu, två månader senare smyger sig på.
(Det smyger sig på, hugger till och sipprar långsamt fram i sprickorna.)
Du och jag kolliderade, vi borde vara en.
Vi borde inte krocka, vi borde dämpa varandras fall.
Jag kommer aldrig att älska så rent och jag kommer aldrig någonsin att glömma.
En älskad som etsat sig fast i bakhuvudet, en älskad jag blev separerad ifrån på grund av uppenbara lögner.
Du var bäst, det kommer du alltid att vara.

Jag har alltid varit en mästarinna på förklädnader och på att sticka mitt huvud i sanden, men det ska det bli ändring på. Från och med nu så ska jag sluta fly från mina problem och känslor eftersom att jag vet att det alltid blir såhär i slutändan, allt hinner ikapp.
Jag kommer aldrig att få uppleva en sådan enorm och ren kärlek igen.
Det svider i hela mig att dina varma händer vilar runt någon annans midja, att dina andetag med jämna mellanrum fortsätter mot någon annans nacke. Det gör ont att veta att du kommer att förbli min sorg, och att jag aldrig någonsin igen kommer att få sova med mitt huvud mot dina hjärtslag. (Det var hundra gånger bättre än mina sömntabletter.) Jag tänkte vara tacky med att citera herr Edward Cullen när han sa ''...you're my own personal brand of heroin.'' men jag struntar i det, det vore för pinsamt.
Inte nog med att jag blottar mitt innersta jag för hela internet.
Nåväl, egentligen borde jag krypa ner i min säng och sova, men det känns omöjligt nu när alla minnen rörts upp till ytan. Alla gånger du legat här, alla gånger jag somnat i dina armar och alla gånger dina tunga andetag skurit tystnaden. (Att du aldrig mer kommer att ligga här känns tillräckligt.) Saknad är den värsta känsla jag vet, och just nu är den överväldigande. Någon, snälla få det att sluta! (Ingen kan, det är bara du och jagsjälv som kan hindra smärtan. Jag är inte stark nog att göra det själv.) Jag saknar dig, och du sitter som etsad fast på mina näthinnor. I min värld kommer du alltid att existera. End of story.