Jag vaknade imorse med en abstinens så enorm, allt jag behövde för att stilla mitt begär var en vän så långt borta. Jag begraver mig i musik för att slippa känna. Jag mår så illa.
Du brukade ju rädda mig i dessa situationer, lägga dig brevid mig på golvet. Du och dina stora blåa ögon. Mitt skyddsnät.
Kära du, jag har ett substitut, men ingen når upp till vad som funnits vid min sida.
Jag lovar att besöka din viloplats snart, jag saknar dig så. Men du, när jag kommer. Då ska vi prata du och jag. (Jag vet att du fryser, jag tar med mig en filt.)
R.I.P, Kristin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar